torsdag 10 mars 2011

Kommunikationsskyldigheten

Det förekommer situationer då enskilda personer inte kan nås per brev på sin folkbokföringsadress och där det är oklart vad de befinner sig. Posten har då ingenstans att lämna eventuella brev vilket föranleder att försändelserna skickas i retur med uppgift om att adressaten är okänd eller har flyttat utan eftersändning. Dessa personer kan då inte nås av Skatteverkets överväganden och beslut med betydande åtföljande konsekvenser.

I ett ärende där jag biträder en klient har så skett. Klienten är avflyttad sedan ett antal år tillbaka från Sverige men innehar fortfarande en depå under förvaltning av ett svenskt värdepappersbolag. Konsekvenserna av att Skatteverkets skrivelser inte har kommit klienten tillhanda har blivit betydande med bl.a. utmätning som följd.

Skatteverkets kommunikationsskyldighet framgår av 17 § förvaltningslagen (FL), 14 kap. 2 § skattebetalningslagen (SBL) och 3 kap. 2 § taxeringslagen (TL). Av 11 § 1 st. taxeringsförordningen framgår vidare att underrättelse till den skattskyldige ska sändas i vanligt lösbrev. I det andra stycket framhålls dock att om det är av betydelse att få bevis om att ett föreläggande eller annan handling når adressaten ska delgivning ske. En motsvarande bestämmelse finns i 63 § skattebetalningsförordningen. En annan sak är att enligt allmänna regler så befordras post på avsändarens risk.

Kammarrätten i Sundsvall har i dom den 20 januari 2004, mål nr 1898-1899-01, berört en liknande situation. Skattemyndigheten hade efter revision där revisionspromemorian skickats till bolagets officiella adress, medelst omprövningsbeslut eftertaxerat bolaget. Den skattskyldige hävdade att besluten saknade laga verkan eftersom bolaget inte fått del av vare sig revisionspromemorian eller omprövningsbesluten förrän ett halvår efter besluten. Kammarrätten ansåg besluten saknade laga verkan eftersom den dåvarande skattemyndigheten inte iakttagit den i 3 kap. 2 § TL föreskrivna kommunikationsprincipen. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Enligt kammarrättens dom skulle bolagets uppgift om att de inte tagit del av handlingarna ”tagas för god”, dvs. en betungande bevisbörda ålades skattemyndigheten. Skattemyndighetens tidigare inställning till postbefordran med lösbrev var att det om den skattskyldige har adress och det saknas anledning att anta att försändelsen inte når fram ska kommunikationsskyldigheten anses som fullgjord genom utskick i lösbrev. Detta ställningstagande motstrids dock av kammarrättsdomen.

Det ska framhållas att kammarrättsdomar inte har prejudicerande verkan och att Skatteverket tenderar att åberopa de domar som styrker Skatteverkets rättsliga bedömningar men inte tillmäta de domar som går verket emot någon väsentlig betydelse. Sedd ur Skatteverkets synvinkel medför ärendehanteringens karaktär av masshantering en administrativt betungande och kostsam process om visshet ska uppnås att varje försändelse når sin adressat. En konsekvens av att Skatteverket förlitar sig på att lösbrev når adressaten är att verket inte känner till om försändelsen faktiskt kommit fram om inte försändelsen kommer i retur. Skatteverkets bevisläge är således väldigt dåligt om en skattskyldig senare gör gällande att han/hon inte fått del av Skatteverkets skrivleser.

För det fall försändelsen kommer i retur bör dock ingen tveksamhet föreligga om Skatteverkets skyldighet att tillämpa stämningsmannadelgivning eller kungörelsedelgivning med åtföljande fördröjning av handläggningen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar